2013-03-07

bjud in en stubbe och måla den vit




Att jobba heltid ha en liten familj att leva tillsammans med, och administrera två bloggar gör att det då och då uppstår stunder då känslan att inte riktigt räcka till, kommer på snabbvisit. Särskilt de veckor då jag har äran att presenterar torsdagstemat på Fabriken. Sällan känner jag att jag får till två olika inlägg på samma tema. Så inlägget här på in lite mer egna blogg är ganska ofta liksom tvilling med mitt inlägg på Fabriken. Men inte enäggstvilling, nej lite skiljer de sig åt. Det är min ambition i alla fall. Trygg i vetskapen att jag bestämt att det är bra nog så viftar jag bort känslan av otillräcklighet. I alla fall för denna gång.



Att plocka in naturen i form av björkstubbar som avbarkats, plansågats och vitmålats är något vi är nöjda med. Som jag skrev på Fabriken så var tanken egentligen att de skulle bli pallar, men då de blev lite för höga så fick de bland annat bli till nattduksbord. 

Vi valde att måla dem innan de torkat isär eftersom vi ville ha sprickorna trärena och för att jag i ärlighetens namn var lite otålig dessutom. Så pass otålig att jag några på plats direkt på golvet lite för snabbt. De var inte torra och det började mögla lite där de stod tätt intill golvet. Så om du blir frestad att göra egna små stubbpallar eller små bord se till att de torkar ordentligt innan ni ställer dem direkt på golvet. Det räcker att ställa dem på träribbor av något slag, bara så att luften kan cirkulera även under. Det tar ganska lång tid innan de torkat. Vi har målat en svart också och den kan du se en skymt av här >>

Jag önskar lite att jag hade kunnat fokusera på att plocka in våren i detta inlägg egentligen, men det var inte så lätt. Men ett sådant inlägg kommer så snart det är möjligt. Både här hos mig och på många fler ställen. Fast det är faktiskt en hel del av de inspirerande medlemmarna på Fabriken som lyckats få till underbart våriga inlägg i dag. 
Unna dig en runda i Fabriken>>


kram | tina


ps. Jag kan verkligen rekommendera allt som Paulo Coelho skrivit. En hel del finns på bokrean;)